Det finns en evighet, jag förälskade mig i den.
Tappade bort all förmåga till allt annat.
Jag lyckades att inte sansa mig, fotfästet tappade greppet och jag hittade hemåt.
Det klev fram toner som spelade upp stycken om livet som är mer än att man bara skulle dö i det. I snålblåsten där min jacka slickade sig mot min kropp ven de i vindarna och viskade vrindavan. Mot min mun kysste stormen sitt skratt och nu visste jag att vara aldrig skulle smaka likadant igen. Så jag slutade dö för att börja dö för att lära mig hur man lever.
Jag misslyckades inte att sansa mig.
Totalt återfunnen, åter vunnen.
Det finns en evighet och jag är förälskad i den.
Det finns en helighet och jag älskar Honom.
Hitta hem är det vackraste som hänt mig.
Krishna, jag är din.
