ljus.

Döden hasar runt fötterna.

Har ikväll varit och tänt ljus för en ung kille som för en vecka sen bestämde sig för att avsluta sitt liv. Det var mycket folk där, säkert ett hundratal. Saknaden är stor. Själv kände jag inte honom alls, gick i samma klass som storasystern i årskurs nio och då var vi väl rätt bra kompisar. Sen dess har tiden och livsval gjort sitt.

Tre personer i denna stad, i samma umgängeskrets som bestämmer sig för att avsluta sina liv under loppet av ett år. Ordlöst.


Döden, den är runt fötterna och väntar på att man ska snubbla över den.


Spretig. Ofokuserad.
Kletiga händer. Åh jag är så trött. Konstiga knäppa mönster som alltid ska hålla på och upprepa sig. Sjung guds heliga namn. Och jag sjöng. Där under alla ljuslyktor som steg upp mot skyn. Sjöng för de som drunknat i älven och de som fortsatte att dränka sig i öl, ackompanjerade sorgen med jävlaskitöl. Argarg arg arg.

Skräpar ner er själva! Sluta skräpa ner er själva, dumma jävla er! Fattar ni inte att skräpet bara ruttnar mot ert hjärta och får mig att skriva fula ord av frustration? Jag vill bara hålla er och berätta om att det finns något fint som får en att vilja välja vackert. Att det finns en hjärtetjuv i alla oss.

Livet är värt att leva.

Srila Sridhar Maharaj ki! jay.
Du med dina ord som förtrollar. Vilken fulländning det vore om jag fick vara en punkt någon av dina böcker.