kavalkad

Klädd i nervositet, rättar till luggen.
Slutar undra och ligger kvar,
ljuva vågor, som på vin drucken
suset inuti drar igenom som en kavalkad.

Tankarna, de stammar i takt
yrvaket strör dem omkring i febergrader,
lönndörren är inte längre intakt
utanför regnar alla kort som igår lades.

Blåser snålt och mitt hjärta rasar med,
övertygad av en kommen blomstertid
berusningstid,
mina andetag hoppar ur led
och allt jag vet är att ny gryning tar vid.

White shining silver studs with their nose in flames,

hänger vid din grind.

ljus.

Döden hasar runt fötterna.

Har ikväll varit och tänt ljus för en ung kille som för en vecka sen bestämde sig för att avsluta sitt liv. Det var mycket folk där, säkert ett hundratal. Saknaden är stor. Själv kände jag inte honom alls, gick i samma klass som storasystern i årskurs nio och då var vi väl rätt bra kompisar. Sen dess har tiden och livsval gjort sitt.

Tre personer i denna stad, i samma umgängeskrets som bestämmer sig för att avsluta sina liv under loppet av ett år. Ordlöst.


Döden, den är runt fötterna och väntar på att man ska snubbla över den.


Spretig. Ofokuserad.
Kletiga händer. Åh jag är så trött. Konstiga knäppa mönster som alltid ska hålla på och upprepa sig. Sjung guds heliga namn. Och jag sjöng. Där under alla ljuslyktor som steg upp mot skyn. Sjöng för de som drunknat i älven och de som fortsatte att dränka sig i öl, ackompanjerade sorgen med jävlaskitöl. Argarg arg arg.

Skräpar ner er själva! Sluta skräpa ner er själva, dumma jävla er! Fattar ni inte att skräpet bara ruttnar mot ert hjärta och får mig att skriva fula ord av frustration? Jag vill bara hålla er och berätta om att det finns något fint som får en att vilja välja vackert. Att det finns en hjärtetjuv i alla oss.

Livet är värt att leva.

Srila Sridhar Maharaj ki! jay.
Du med dina ord som förtrollar. Vilken fulländning det vore om jag fick vara en punkt någon av dina böcker.

the sea of love

Come with me
My love
To the sea
The sea of love

I want to tell you
how much
I love you

juuri.

Det regnar björklöv, avklädda är alla utom granarna utanför fönstret vid mig. Mittemellan nu och då vi först kom har en blomstertid hunnit passera. Nu är träden nakna igen.

Lluvia ligger och sover, hon som fyller min luft med sötma. Men det har varit tungt ett tag, jag har känt mig svag. Som en dålig och trött mor, utan antydan på tålamod. Desillusionerad och kräkfärdig. Inte alls haft en blekaste aning om varthän näst, som att jag borde någonstans. Finna ro, hitta platsen och veta den. Men innanför revbenen river en rastlöshet.

KRA KRA KRA.

Som en sur tvättsvamp har jag både varit och betett mig som. Så kommer man tillbaka till Huset och omringas, omtumlas, omsmeks av det lyster som de hängivna är. !. Kan inte greppa ljuvheten i dessa små själar som bor och verkar där och som omsveper min själ med honung. Där sitter jag och allt faller på plats. Denna nåd som det är att få hitta någonstans där man faktiskt för första gången känner sig hemma. Och det är ingen fysisk plats, inte alls. Det är ett hem i varandet, känna sig hemma i att finnas till. Det som så ofta trasslat sig till sådär som mitt hår ibland gör.

Men det skrämmer lite, en vana att flyta med uppryckta rötter som speglar sig i att alltid vara någon annanstans och på väg. Inte alltid ta det ansvaret som det är att vara ett liv. Skylla utåt inifrån en rökridå. Och så nu hitta små svar på gåtorna, känna hur rötterna letar sig ner i det märkbart bördiga.

När jag chantade mina rundor idag kom det helt plötsligt över mig med enorm kraft, att nu är det det här som gäller, Krishna medvetandet. Och ta ansvaret i att ta det på allvar, inget undanflykter utflykter. Hela hjärtat med. Jag är bara så otroligt rädd för "stagnation" och min rotlöshet spelar mig spratt. Tillit till att det är alltid perfekt, det är en utmaning. Insikten om att det inte är en själv som styr, allt som är menat kommer du att få, är svår för mig att ta till vardagsvarandet.

Ingenting som är värt något kommer enkelt.

Jag älskar Lluvia så mycket att det gör ont.

skolös.

Nu klär träden av sig och medan jag går med henne mot mitt hjärta förändras världen runtomkring oss, påminner om att det fortgår. Mina skosnören har åkt upp ur knuten och jag har tappat den andra skon och nu vet jag inte vartåt jag är på väg och så kommer jag egentligen inte ens ihåg när jag ens överhuvudtaget hade den andra skon sist.

De lätta lösningarna, när de gick att rulla ihop och sätta fyr på. Bakom ett vitt hus i Grönland med medelmåttig gatukonst i vinternorge. Då skorna surnade till av all slask, jag hade nog båda två då men ett springande hjärta. Och hjärtat sprang vidare.

Hittade tillbaka med en bebis i magen och tofflor gjorda av gamla bildäck.

Tillbaka. Vad det nu innebär.
...

(Och så lossnar det.)
Jag försöker bara greppa livet. Det går inte ihop att blommor blommar utan att varje kronblad hyllas för sin skönhet. Att människor inte ser på stjärnorna med svindel i magen varje kväll. Att inte varje vaken stund går åt att intensivt undra och diskutera över det som vi är, kommer ifrån och vad vi kan skapa med det.

Vi är bara så.. bortdomnade.
Sovande i illusion, mardrömmar.

Hittills erbjuder Krishna medvetandet och de hängivna det mest hållbara och ljuva och jag vill skriva helt obstinat "och vad fan erbjuder NI DÅ?". Men jag låter bli. Jag tänkte försöka på det här med ödmjukhet istället. Vilka är ens dessa ni?

Min tro är den jag är, inte en privatsak vid sidan av mitt "vanliga" liv. Har fått det påpekat att människor är intresserade av mig, inte av min tro och jag som inte kan förstå riktigt skillnaden?

Så många gånger man tvingas leva och dö bara under en livstid.

Nostalgi är inget att ha. Framåt.

törst.

Ordspyor över varandra, i total menlöshet.
Vad är vackert vad är vackert vad är vackert? Vad är vackert?

Det är när kräkorgien av ord byts ut till varsamma växlingar av mening.

Tack huset, jag torkar mig runt munnen och sätter mig tyst bredvid för att lyssna. Likt en torr trasa under en rinnande kran, väter ni mitt hjärta till era ord. Det är helt makalöst vilken känsla det ligger i att sitta och lyssna på Srimad Bhagavatam reciteras på Bulgariska, halv sex en torsdag morgon. Något inuti mig tackar för att äntligen få höra något av värde, inte bara menlös brus.

Bjud mig på morgonte, vattna den vissnade.

Utanför huset växer viljan att spendera orden, slösa dem perverst i dekadenta vanföreställningar av vad nu än må vara för stunden.

Åh du ljuva källa, låt mig spolas ren från denna bisarra svaghet och endast vara ett verktyg för den kärlek du är. Ingenting annat spelar någon roll och jag är inte för annat än just detta, en trumpet för dina kärleksfanfarer. Spela på mig hur du än vill, jag är ditt instrument genom vilka dina ljuva toner ska ljuda. Låt mig vara dammet på marken under din dans du dansar till kärlekens evighet. Låt mig vara det torra lövet ditt regn ackompanjerar symfonier över.

åter.

Kliar mitt hårbotten till oktobernatten som sitter utanför fönstret. Jag kruppar, rakt i motsatsled vad som gäller god vaishnavism. Ni förstår, krupp i den betydelsen att inuti slåss man och ibland vibrerar det ända ut i fingertopparna. Man rycks med, ingen trevlig känsla. Jag försöker svälja den och därifrån födes idén till att börja upprätthålla en blogg, igen.

Skriva ut den, istället för att svälja in den.

För några dagar sedan, rättare sagt så var det faktiskt igår, fick jag äran att lyssna på ett samtal mellan tre otroligt vackra hängivna, de som alltid inspirerar mig att orka upp på morgnarna och fortsätta. Framåt, istället för tomgång. Nåväl, en av dem sa att när man hittat till den andliga vägen, inser man att man är otroligt ensam. Med min dotter i armarna hörde jag dessa enkla ord förklara det som jag insett på en helt ny, djupare nivå.

Ensamheten är en insikt som har hängt med sen barnsben, denna storm. Den senare tiden har den djupdykt in i mitt varande, stormat runt mina ben och redan så trassliga tunga. För att inte nämna håret som jag aldrig lyckas kamma ur. Det är så jävla (för att ta till kraftuttryck) ensamt utan Gud. Det enda som hjälper mot denna avgrund är min dotters leende och den kraft den ger mig för att fortsätta sjunga, recitera, läsa, lyssna på det som är Krishna. Av alla timmar som en själ som jag (dvs- de som är skrattretande patetiska i sina försök till någonslags seriös hängivenhet, men som gärna alltför lättvindigt luras tillbaka in i dåraktigheternas djupa dalar) kan lägga ner på detta, finns det kanske en sekund man känner sig med. Där. Näringen som rakt-in-i-venen-injektion, fyller blodet som fyller kroppen, sinnet med vetskapen om att man kravlar sig åt rätt håll.

Vägen är snårig, jag har rispat mig blodig så många gånger redan. Du med. Det är okej, den leder någonstans.

Jag känner stark empati när min dotter skriker ut sin frustration när hon inte lyckas vända sig på mage. Ibland lägger jag mig bredvid och skriker ikapp av ren vanmakt att inte kunna vända mig ifrån illusionen.

De frustande tu.

Ensamma tillsammans, jag har i alla fall hamnat i otroligt bra sällskap med solens alla strålar i ett leende, honung mot min gom.