skolös.

Nu klär träden av sig och medan jag går med henne mot mitt hjärta förändras världen runtomkring oss, påminner om att det fortgår. Mina skosnören har åkt upp ur knuten och jag har tappat den andra skon och nu vet jag inte vartåt jag är på väg och så kommer jag egentligen inte ens ihåg när jag ens överhuvudtaget hade den andra skon sist.

De lätta lösningarna, när de gick att rulla ihop och sätta fyr på. Bakom ett vitt hus i Grönland med medelmåttig gatukonst i vinternorge. Då skorna surnade till av all slask, jag hade nog båda två då men ett springande hjärta. Och hjärtat sprang vidare.

Hittade tillbaka med en bebis i magen och tofflor gjorda av gamla bildäck.

Tillbaka. Vad det nu innebär.
...

(Och så lossnar det.)
Jag försöker bara greppa livet. Det går inte ihop att blommor blommar utan att varje kronblad hyllas för sin skönhet. Att människor inte ser på stjärnorna med svindel i magen varje kväll. Att inte varje vaken stund går åt att intensivt undra och diskutera över det som vi är, kommer ifrån och vad vi kan skapa med det.

Vi är bara så.. bortdomnade.
Sovande i illusion, mardrömmar.

Hittills erbjuder Krishna medvetandet och de hängivna det mest hållbara och ljuva och jag vill skriva helt obstinat "och vad fan erbjuder NI DÅ?". Men jag låter bli. Jag tänkte försöka på det här med ödmjukhet istället. Vilka är ens dessa ni?

Min tro är den jag är, inte en privatsak vid sidan av mitt "vanliga" liv. Har fått det påpekat att människor är intresserade av mig, inte av min tro och jag som inte kan förstå riktigt skillnaden?

Så många gånger man tvingas leva och dö bara under en livstid.

Nostalgi är inget att ha. Framåt.