juuri.

Det regnar björklöv, avklädda är alla utom granarna utanför fönstret vid mig. Mittemellan nu och då vi först kom har en blomstertid hunnit passera. Nu är träden nakna igen.

Lluvia ligger och sover, hon som fyller min luft med sötma. Men det har varit tungt ett tag, jag har känt mig svag. Som en dålig och trött mor, utan antydan på tålamod. Desillusionerad och kräkfärdig. Inte alls haft en blekaste aning om varthän näst, som att jag borde någonstans. Finna ro, hitta platsen och veta den. Men innanför revbenen river en rastlöshet.

KRA KRA KRA.

Som en sur tvättsvamp har jag både varit och betett mig som. Så kommer man tillbaka till Huset och omringas, omtumlas, omsmeks av det lyster som de hängivna är. !. Kan inte greppa ljuvheten i dessa små själar som bor och verkar där och som omsveper min själ med honung. Där sitter jag och allt faller på plats. Denna nåd som det är att få hitta någonstans där man faktiskt för första gången känner sig hemma. Och det är ingen fysisk plats, inte alls. Det är ett hem i varandet, känna sig hemma i att finnas till. Det som så ofta trasslat sig till sådär som mitt hår ibland gör.

Men det skrämmer lite, en vana att flyta med uppryckta rötter som speglar sig i att alltid vara någon annanstans och på väg. Inte alltid ta det ansvaret som det är att vara ett liv. Skylla utåt inifrån en rökridå. Och så nu hitta små svar på gåtorna, känna hur rötterna letar sig ner i det märkbart bördiga.

När jag chantade mina rundor idag kom det helt plötsligt över mig med enorm kraft, att nu är det det här som gäller, Krishna medvetandet. Och ta ansvaret i att ta det på allvar, inget undanflykter utflykter. Hela hjärtat med. Jag är bara så otroligt rädd för "stagnation" och min rotlöshet spelar mig spratt. Tillit till att det är alltid perfekt, det är en utmaning. Insikten om att det inte är en själv som styr, allt som är menat kommer du att få, är svår för mig att ta till vardagsvarandet.

Ingenting som är värt något kommer enkelt.

Jag älskar Lluvia så mycket att det gör ont.