hur var det man gjorde

Jag glömmer orden, gömmer dem bakom mitt minne. Men de tittar fram igen och ut igen och mina fingrar flätar sig mot varandra, runt varandra.
Jag har tid nu. Nu har jag tid tänker jag och tappar bort allt som ville bli gjort.

Hej skrivandet!
Hej skrivande!
Hej skrivare!
Hej skrivandes!

-Hur mår du, frågade hon försiktigt samtidigt som hon nästan såg upp mot dig.
-Prestationsångest med en gång, svarade du. -Jag har aldrig kunnat det här, samtidigt som det inget annat finns jag vill göra lika mycket och lika lite samtidigt. Mitt blodomlopp är i bokstäver.


Nu vaknar hon. Jag borde ha borstat tänderna. Det är en tanke jag tänker varje gång jag hör henne börja gny, sen faller jag tillbaka till skärmvärlden.

Nåväl. Morgonprogram i sikte! Hurra!

en natt som alla andra nätter innan. nästan.

Sömnlös, ryggont, dagbok.

Jag borde chanta istället. Ta tillfället i akt, istället för att halka ner i diket.

Late night word fight. Är mig svag, gör mig svag.

Tre och en halva långa timmar kvar till morgonprogram. Tills dess är orden och de Heliga namnen mina, här bakom och mellan sömniga motorvägar och mjuka döttrar.

Min rygg värker på ett sätt som får mig att vilja bli lyft från marken. Gammal kvinnas unga kropp. Det går utför nu, nästa gång fyller jag tjugosex år. Då ska man ha förstått något, man ska ha insett hur man faktiskt måste arbeta för sitt uppehälle. Jag har idag exakt fyra månader på mig. Jag ska bränna alla mina kort på borden och lägga om alla broar så de leder inte ifrån, men till. Något. Någon. Krishna. Är inte bara vem som helst.

Nåväl, det finns inget annat än att sjunga Guds namn, sjunga Guds namn, sjunga Guds namn. Så nu ska jag tillägna resten av min natt till detta om Han så tillåter.

jag har saknat ditt leendes röst.

Det är måsar, det är morgon.

Det är sesamfrön, bovete och honung.

Det är en runda chantad, det är en ärlig längtan efter mer.

Det är sovande döttrar och ett hus morgonsus.

Det är trötta grannar som kommer hem från sena kvällar

till deras trötta grannars tidiga mornar.

Det är vår och det är vår!

För det är efter en lång och mörk vinter det är morgon nu.

Det är honungsklistriga fingrar i kors.

Det är smak av sesam i alla böner denna morgon nu.

Det är soluppgång och fågelsång,

precis utanför solkiga fönster och

det är soluppgång och fågelsång

precis innanför solkiga fönster.

Sita Ram

Mina fingrar är klädda i honung och jag borde redan vara i säng. Sena kvällar är mina svaga sidor, klampande över bokstäverna. Mina fingrar fastnar. Särskilt vid A.

En lista på tio saker jag vet vara sanna (och vid varje A, fastnar mitt ringfinger till)

1. Det finns en absolut sanning och det är Krishna. Tänk att jag faktiskt vet att det är sant.

2. Gult gör mig glad.

3. Jag älskar att skriva.

4. Min dotter är exakt det jag behöver. På alla sätt.

5. Man måste alltid sträva efter att vara i kontroll över sitt eget sinne och aldrig ge efter i sitt liv annat än för det som är Krishnas lek för att annars dör man förgäves.

6. Allt är alltid exakt perfekt och jag kanske inte vet det varje gång, jag kanske inte ens vet det en sekund per dag. Men jag vet att det är sant, jag lovar att jag vet det ibland i alla fall.

7. Chanta och Krishnas fingertoppskänsla.

8. Hur svag jag är för sena nätter och krokiga ord.

9. Man måste berätta när man vet något som är fundamentalt sant och berör alla, alla alla. Annars är man inte snäll.

10. Man kan alltid göra saker bättre.

Jag sveps med i ordstormar så genomtänkta och fånga mig, fånga mig, fånga mig här i vinden jag är så lycklig just nu. För jag vet att det är sant alla nummer fast nummer Ett är mest sant, inga andra nummer kan komma om inte ettan börjar på allt. Och jag berusas av nummer åtta till nummer elva som är

Sita Ram

Sita Ram

Sita Ram Jay

Sita Ram

Sita Ram

Sita Ram

Sita Ram Jay

Sita Ram

Sita Ram

Sita Ram

Sita Ram Jay

Sita Ram

Jag är så liten men sjunger ändå.

jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor

Det finns en evighet, jag förälskade mig i den.

Tappade bort all förmåga till allt annat.

Jag lyckades att inte sansa mig, fotfästet tappade greppet och jag hittade hemåt.

Det klev fram toner som spelade upp stycken om livet som är mer än att man bara skulle dö i det. I snålblåsten där min jacka slickade sig mot min kropp ven de i vindarna och viskade vrindavan. Mot min mun kysste stormen sitt skratt och nu visste jag att vara aldrig skulle smaka likadant igen. Så jag slutade dö för att börja dö för att lära mig hur man lever.

Jag misslyckades inte att sansa mig.

Totalt återfunnen, åter vunnen.

Det finns en evighet och jag är förälskad i den.

Det finns en helighet och jag älskar Honom.

Hitta hem är det vackraste som hänt mig.

Krishna, jag är din.